En av de allra första hundarna vi hade för träning var en svart labrador, Jameson. Som de allra flesta labradorer var han glad, galen i mat och sex. Han missade inte en fläck där det gått en tik... Det var näst intill omöjligt att koppelrasta Jameson.
Husse hade ett väldigt krävande jobb och kom ofta hem sent. Som avkoppling från sitt hektiska jobb åkte han då och då och jagade. Och då måste man ju ha hund! Fast det är ju inte bara att ha en hund, den kräver lite träning också. Det enda husse ville var att hunden skulle kunna vara med honom under jakten och fungera som eftersökshund. Tid och kunskap till detta fanns inte hos hussen, så vi hjälpte honom med det.
Efter kortare vistelser i perioder hos oss och en del koncentrerad träning lyckades vi få det husse ville:
En lugn och glad individ som älskade att spåra! Några helger efter avslutad "examen" gick Jameson sitt första riktiga eftersök!

En annan hund som inte riktigt fick "till det": korthårsvorsteh Beskens Micka (SUCH SJCH NV-93 Randolph x Pirki). Vi fick till det med eftersöksgrenarna - spår och vatten.

En annan vorstehtik, denna gång ett strävhår, kommer jag aldrig att glömma.
Ägarinnan, en äldre dam, fick helt plötsligt för sig att hon minsann skulle starta på SVKs Riksprov och behövde lite hjälp. "Ja ja, kom hit med din hund så kan vi kika om det finns någon möjlighet att hjälpa dig." Sagt och gjort. Tanten och hunden kom. Vi tittade och klämde... Snabbt kunde jag konstatera att "Elsi" kunde absolut ingenting, utom att springa fort och länge... Tiden var knapp. Tre veckor kvar till Riksprovet. "Jo, jag kan hjälpa dig med henne. Jag fixar till spår och vatten men då måste jag starta henne själv. Fältbiten får du själv ta, för det hinner jag inte." Det gick tanten med på.

Hur det gick? Jodå. Alldeles utmärkt! Det började med spåret. Full pott.
Vattnet gick bra, ända fram tills tanten (hon tjuvkikade bakom krönet och kunde inte hålla sig utan skrek: "BRA ELSI!!!" trots att jag sagt åt henne att vänta i bilen och absolut INTE visa sig för hunden...) poppade upp, hunden gjorde en något tidig avlämning och vi fick någon poängs avdrag. Ja ja... Mötte uppfödaren i skogen, fortfarande i spårmarkerna. Han frågade hur det gått. "Jo då. Jag är väl ganska nöjd. Nu får tanten starta henne på fält imorgon. Hon har betyg så det räcker med en sjua på fält..."
Och jag tänker INTE tala om för er hur det gick för tanten och Elsi på fältet. Det får ni lista ut själva... ;)

År 2002: En annan härlig hund som blev ett bestående minne är "Linus", pappan till vår G-kull. Vi hade honom under tre veckor och sedan startades han på prov. Jodå, han fick till det! Ett första pris i öppen klass fält och Klubbmästare i fält. Numera ståtar han med alla sina titlar:
LP I LP II BSL I SUCH NUCH DKUCH NORDUCH FINUCH INTUCH Grim (AUSTCH Besko Klass Act x LP I Havrevingens Ichi)

Nicke och Linus med vandringspriset

Mys med Babben i soffan

Stånd. Tyvärr inte jaktbart vilt...