© Text och foto: Anci och Nicke Niklasson, Scuba´s kennel.

Vi skriver här lite om hur vi har tränat våra hundar, vi använder våra hundar inte bara på prov utan de jagas med också. Främst fältfågel men även som eftersökshundar på rådjur, på andjakt mm.

INLEDNINGSVIS: Värt att tänka på är att alla hundar är olika individer och skall behandlas därefter. En träningsmetod som passar en hund, kanske inte passar en annan. Under flera år med olika hundar har man i alla fall lärt sig en del återkommande "regler":

1. Börja inte med det svåraste.
Gör det så lätt som möjligt för både dig och din hund. Din hund måste lyckas i momentet du tränar innan du går vidare.
2. Var ärlig och framför allt konsekvent.
Säger du SITT, så menar du SITT och inget annat. Inte imorgon eller någon annan gång, utan JUST NU. Under förutsättning att hunden vet vad du menar och att du är tydlig i dina signaler gentemot hunden.
3. Träna inte på det du redan kan.
Varför nöta ut ett moment som fungerar?! Är det inte bättre att ni utvecklas tillsammans? Träna på det du och din hund har svårt för. Lös uppgiften. Att träna på det som "sitter som berget" kan man tycka endast är till för att stärka ens eget självförtroende: "Det här kan vi minsann i alla fall…" Undantag: När man "putsar" på ett moment för prov eller tävling, förstås.
4. Lyssna på andras erfarenheter.
Deras erfarenheter behöver inte bli dina! Lär dig att plocka lite här och var för att se vad som passar dig och din hund. Plocka ut russinen ur kakan.
5. Träna aldrig hund när du är på dåligt humör.
Du måste känna för att uträtta ett arbete, och naturligtvis går det kanonbra! Låt aldrig ditt dåliga humör gå ut över hunden, den är ju oskyldig till det.
6. Träna korta pass.
Det handlar om kvalitet i din träning, inte kvantitet. Den kvantitativa träningen slutar oftast med ett misslyckande och då får man börja om från början!
7. Lär hunden veta skillnaden på beröm och förbud.
8. Tjata aldrig…
…vare sig förbud, kommandon etc. Ni har väl hört talas om hunden som trodde att han hette NEJ…
9. Det är aldrig hundens fel när den gör fel eller misslyckas - det är ditt!

Visselpipa eller inte?
Det är frågan. Personligen föredras visselpipa, eftersom den låter likadant, vare sig man är glad eller arg, eller tappat rösten. När man tränar med pipan handlar det om konsekvens, både i signallägen och antal korta/långa signaler. Det finns alltför många sönderblåsta hundar i vårt land. Ibland tror man att man lyssnar till straffsignalen i Knäckebrödhults division-trelag i fotboll… Använd pipan med måtta, så "håller" den längre, tjata inte ut pipsignalerna.

Visselpipan hörs dessutom längre än både busvissling och hesa stämmor. Konsekvens, var det! Dessutom är pipan lätt att lära in, både på korta och långa avstånd, med och utan handtecken. En del börjar väldigt tidigt med pipan redan i valpstadiet. Många valpar börjar piptränas redan hos sin uppfödare i samband med utfodringen. Vi har dock aldrig gjort så, det får stå för den enskilda valpköparen. Pipträningen kommer senare.

Det handlar om att bestämma för sig själv vad man vill ha pipan till, några signaler vi brukar använda är:
1. stanna/sitt/ligg
2. vänd
3. inkallning
Dessa är mycket lätta signaler för hunden att förstå, speciellt som man kombinerar dessa med handtecken.

Till en början lärs dessa in på korta avstånd, med mycket beröm och godis (eller annan förstärkning) för att sedan öka i svårighetsgrad gällande avstånd, olika terrängavsnitt och störning. För det är väl klart att hunden fungerar i köket? Börja då där!

Inledningsvis måste hunden kunna utföra kommandot med ord, sedan kombinerar man kommandoorden med handtecken. När hunden sedan behärskar detta, lärs hunden utföra kommandot med handtecken och visselpipa. Såhär har vi gjort. Man kan tycka att det är en lång väg att gå, men vi har nått lyckade resultat med just den här metoden. Hunden lär sig att vara lyhörd till olika signaler.

Marker att träna på…
…är A och O. Det verkar aningen egoistiskt att ha en weimaraner om man inte har tillgång till bra marker. Man kan ju inte bara gå ut och träna på ett fält som verkar trevligt. Man måste alltid fråga markägaren och jakträttsinnehavaren om det är OK att träna på marken. Här handlar det nästan alltid om att flirta in sig. Om man inte har tillgång till egen mark, förstås. Naturligtvis sker ingen träning under sommarhalvåret, då naturen har sin barnkammare.

Ingen hund blir stjärna av att träna på samma mark gång efter gång. Hur många hundar kan inte vägen till träningsmarken? Skramlandet över en färist eller grusvägen. Att alternera träningsmark är det bästa. Ta kontakt med någon annan som också tränar, så kanske ni kan träna tillsammans och "byta mark" med varandra. Man får helt enkelt lägga ner lite tid på att köra runt lite. Eller varför inte kontakta någon av kontaktombuden i klubben? Det naturligaste är väl att kontakta sin uppfödare?

Att weimaranern systematiskt ska söka av marken, fatta stånd, avancera, respektera vilt i flog (eller språng), sitta/ligga/stå i skott och fall, apportera viltet, det är väl något som alla vill?! Finns det en vackrare syn än den silvergrå raketen, svepandes fram och åter i terrängen, där den nyttjar vinden och det "ståpälsframbringande" ståndet för fasanen, morgondaggen i stubben och solen skiner på himlen... Men hur går då allt detta till och hur tränas det?

Lydnad kontra fältträning.
Hunden måste ha viss lydnad innan man påbörjar fältträningen, den kan vi alla vara överens om. Man har dock en svår balansgång att utföra: för mycket eller för lite skämmer allt! Har du för mycket lydnad på din hund, kommer den troligtvis att bli väl kort i sitt sök, kanske t o m strosa runt benen, frågandes och kontaktsökande hela tiden utan några som helst egna initiativ. Så vill vi inte ha det!

Lika lite som vi vill ha en hund som konstant är ur hand och jagar för sig själv, ty den behöver ingen husse/matte. Den kommer inte heller att vare sig se eller höra dig.

Idealet är en hund med ett väl anpassat sök som har koll på dig, tittar åt ditt håll någon gång ibland, som jagar rätt i vinden. Den bilden måste man ha på näthinnan! Det gäller att träna mycket lydnad i jaktliga situationer så att hunden förknippar lydnaden och jakten.

Scuba´s First Lady of Finlandia, sjutton veckor, apporterar grävling.
Ägare: Marianne Røhme & Stein Vegar Leidal, Norge.

Viltkontakter
Weimaranern introduceras redan som liten bäse med alla typer av vilt. Den får inte vara främmande för något. Innan man börjar använda sig av kommandot apport ska givetvis hunden ha lärt sig momentet apport, dvs genom tvångsapportering. Det är den enda vägen, för genom en s k lekapportering vet man att apporten inte sitter i alla situationer. Apporteringen ska vi inte prata om här och nu. Men helt klart är att intresset för vilt måste finnas, tillika viljan att finna vilt.

Hellre en hund som är het på vilt än en som ideligen spottar ut, eller kanske inte ens bär alls! Viltskärpan ska vara väl utpräglad hos hunden och det får vi aldrig ändra på, då blir den helt funktionsoduglig som jakthund!

Scuba´s Cragganmore, åtta veckor, apporterar kanin.
Ägare: Egon Brechmann, Tyskland.

Arbetstecken
Kopplet åker av vid jakt. Detta är det främsta arbetstecknet för våra hundar. De vet att när de är lösa så är det jakt/arbete som gäller och ingenting annat. Finns det någon annan anledning till att ha en weimaraner lös? Vi anser inte det.

Vid jakt, träning eller prov har vi alltid jakthalsband på våra hundar. Det finns flertalet fördelar med dessa:
Som extra signal till hunden att arbete utförs.
Det är som regel försett med reflex.
Lös hund måste vara försedd med halsband med namn och telefonnummer till ägaren (bra om hunden springer bort).

Rutiner
Rutiner är bra! Att man uppför sig på ett visst sätt i vissa situationer. Tanken är att hunden ska kunna förknippa. Man talar om perceptionsförmåga.

Om man tar för vana att alltid göra samma procedur i exakt samma ordning vid vissa moment, så vet hunden precis vad det handlar om. Har man gjort likadant jämt, gör man förhoppningsvis likadant även om man kanske blir nervös på ett prov. I vissa situationer hamnar lätt nerverna på utsidan, det kan gälla en sista fågeltagning för en högre prisvalör eller mer släpptid… Hunden känner i alla fall igen dig och situationen förknippas med det där roliga vi gjorde i förra veckan.

Stånd
Ståndet kommer. Var så säker. Vi talar här om det fasta ståndet för vilt. Ibland hör man talas om hundar som minsann redan vid åtta-tolv veckors ålder redan står för fågel. Somliga menar att dessa hundar med så pass tidigt stånd har bättre ståndsanlag. Säg den valp som inte står vid så tidig ålder? De flesta gör det av nyfikenhet. Till och med grannens schäfervalp står vid nio veckors ålder! Det är bara vi ståndsfixerade personer med stående fågelhundar som skryter om våra åttaveckorsstånd, och det vågar vi påstå är av ren och skär okunskap.

LP I SUCH SJCH DKUCH INTUCH Disodil´s Metall Jacket.

Ståndet är inget man hetsar fram, lika lite som man ska förstärka med alldeles för mycket beröm. Det kan sluta med att hunden kommer att stå för allt, till och med stenar och fjärilar. En sådan hund kan bli alldeles värdelös som jakt- och provhund.

SUCH Disodil´s Dis O Dimma.

Ståndet kommer. Lär hunden att respektera viltet. Låt den unga hunden alltid jobba med vinden i näsan och självmant finna vilt, så fixar det sig. När hunden hittar vilt och står, gå mycket lugnt fram och prata lugnande och berömmande till hunden, klappa den gärna försiktigt om du kan. När ni har stått så ett tag, då menas inte två sekunder, utan kanske femton eller tjugo, när hunden så att säga varvat ner, så kan hunden få stöta sitt vilt själv. Springer den efter, så gör den. Låt den busjaga lite, det gör inget. Stoppsignalen lär vi oss senare. Börjar man för tidigt med stoppsignalen eller är för hård på eftergångar så kan man få en hund som är ovillig i avancen. Weimaranern är en jakthund och i unga år ska den få jaga lite, det är väl bättre med en hund som jagar än en som strosar runt benen? Då är den ju helt värdelös som stående fågelhund, i alla fall. Då kan vi lika gärna köpa en spaniel… Så småningom lär den sig, av egna erfarenheter, att det inte är någon idé att springa efter, man kommer ändå inte ifatt fasanen i luften!

SUCH SJCH Scuba´s Barfüssige Barbara

Senare i ståndsträningen, när den blivit fastare i ståndet, kan man variera träningen med att t ex själv gå upp viltet, medan hunden får stå kvar. Man står då vänd mot hunden och får ett naturligt stopp på hunden, utan att behöva ta till hårda ord och hårda metoder. Likaså måste hunden lära sig att den får stå längre och längre tider. En del gamla i gamet brukar säga att "hunden ska kunna stå så länge att den börjar lyfta det andra benet". Det är ju faktiskt som så, att det händer allt som oftast att hunden är en bra bit ifrån när den fattar stånd och man ska hinna fram med bössan och skjuta. Man kan ju inte springa som en blådåre för det, bara för att hunden står menar jag, springer man fort fram och blir andfådd blir kanske inte skottet så bra…

Ibland kan man se hundar som ligger i ståndet. Det händer ofta vid t ex hård vind eller om hunden missbedömt och kommit för nära det tryckande viltet. Det kan i sådana situationer vara svårt att upptäcka hunden. Hur många gånger har man inte trott att hunden dragit på hare, visslat och ropat och t o m hunnit bli förbannad… För att upptäcka ett huvud långt fram i det höga gräset, ett klokt huvud på en hund med den allra högsta respekt för viltet så att den t o m lagt sig!

Observera att "Babben" repekterar floget, liggande. Fasanen uppe till vänster i bild.

Sekundering
En hund som sekunderar är guld värd. Man behöver (nästan) aldrig vara rädd för att den ska ställa till elände för sin partner i en fågelsituation. Det kan lätt annars flippa ur och bli ett hejdundrande drev med två idioter i fullt drevskall som försvinner i horisonten! En hund som sekunderar hyser hög respekt för den andra hunden i sitt stånd.

Det är ganska ovanligt att unga hundar sekunderar, oftast kommer det med ålder och erfarenhet. Vet man inte om ens hund sekunderar är det mycket dumt att chansa på att den gör det. Det förstör oftast bara för parkompisen, du får en ovän. Respektera alltid den andra hunden/föraren i ett parsläpp! Nästa gång kan det vara du! Kalla istället in din hund och låt dem ta sin fågel. Har din hund viltfinnarförmåga, så räcker fåglarna till dig också.

Till vänster: SUCH SJCH Scuba´s Barfüssige Barbara, till höger: Scuba´s Dundee.

Avance
Kul moment men kan vara knepigt. Den optimala avancen ska vara villig, frejdig och fartig. Det ska liksom bara runga i backen! Meningen är här att fågeln ska flyga upp så att den kan fällas (=hundens belöning för ett väl utfört arbete!). Hunden ska vid flog stanna kvar på platsen så att skytten kan fälla. Man vill inte ha en knall- eller fallapportör.

Är man för hård på hunden i eftergångar kan man få en hund som låser sig i ståndet, den vägrar att avancera och står som nitad i backen. Minnesbilden av "ontet" i tidigare eftergångar gör sig liksom påmind… Kom ihåg att det är lättare att lära en hund stanna på eftergångar än att "låsa upp" en hund som blockerar sig vid stånd!

Vid träning kan man med fördel använda sig av lina på hunden, det är ett effektivt sätt att få stopp på hunden. Vidrör aldrig hunden i avancen! Hunden kan lätt lära sig att detta blir signalen för att avancera. Lär den avancera med peppande röst, handklappning, kanske ett lätt stamp i marken… Passa bara så att inte du får fågeln att lyfta från sin lega. Då har du snott hundens jobb.

I praktisk jakt (och på prov med, för den delen) kan det hända att hunden fattar stånd på andra sidan breda kanalen och för att slippa slösa bort dyrbar tid kan man skicka hunden på "JA!" från håll. Mycket praktiskt! Detta kräver naturligtvis att hunden fått rutin och kan stoppsignal och respekterar viltet i flog.

Stadgeträning - stoppsignal
Detta är bland det svåraste men viktigt… Man vill ju att hunden ska ha lite jäklar anamma i sig samtidigt som den ska kunna vara avslappnad och kontaktbar i fågelsituationer. Mentaliteten hos hunden spelar mycket stor roll här!

Efter avancen måste hunden kunna stoppas omedelbart. Detta för att skytten ska ha en sportslig chans att kunna komma till skott, hunden ska kunna sansa sig och markera fallet. Detta leder i sin tur till att apporten blir lättare och säkrare att finna. Risken för vådaskott blir dessutom mindre.

Stoppsignalen är den allra viktigaste! Den måste fungera i alla situationer, på alla avstånd, i olika miljöer och med olika störningar. Det går åt mycket träning för detta men det är värt all möda att lägga ner på. Vi lovar! Om man väljer att hunden stannar stående, sittande eller liggande, spelar ingen roll, bara den stannar.

Uppflog i olika situationer är något som måste tränas. Man kan ha duvor, fasaner, rapphöns i sådan träning, t o m en tom plastkasse i gummiband duger. Fantasin får inte vara begränsningen i denhär träningen. Radiostyrda uppkastare som man placerar fåglarna i kan vara ett bra men dyrt alternativ.

Torbjörn Petersson och Spökhundens Trisse i uppflogsträning med radiostyrda uppkastare.
Observera att hunden förs i lina och att Torbjörn är beredd med visselpipan.

Eller varför inte be en kamrat kasta en fågel i luften. De flaxande vingarna, rörelser i riktning från hunden är det som utlöser den medfödda jaktfunktionen hos hunden. Det är här som man ibland handlar i konflikt. "Se men inte röra. Om du räknar till tio och lugnar ner dig så får du belöning sedan…"

Mycket beröm är nödvändigt när hunden sansar sig och respekterar floget. Det handlar om att vara vänlig men bestämd!

Fältsöket och revieringen…
…är det man börjar med tidigt. Träningen beror lite på vilken typ av hund man har. Har man en hund som är het på gröten när det gäller vilt och har mycket spring i benen, gör man klokast i att träna i ganska viltfattiga marker. Har man däremot en hund som är modellen såsigare, det vill säga lite mer försiktig, så behöver den peppas lite. Den blir ganska så peppad om man tränar i viltrika marker. Kom ihåg att det alltid är lättare att träna en hund som man behöver dämpa än en hund som behöver "lyftas upp"! Här talar vi om genetiska faktorer, naturligtvis är alla hundar individer och alla har olika arv.

Man får rätt bra kondition som "fälttränare", det gäller att stödja sin hund, springa med ut i kanter och vända vid rätt tillfälle och framför allt få hunden att vända rätt. Ta hjälp av handsignaler, var tydlig när du visar åt vilket håll du vill att hunden ska gå. Det gör inget om man ser ut som en semafor, det har man igen. Skickar du hunden åt höger, så får du inte ge dig förrän den kommit ända längst ut i kanten, då får du springa själv! Fågeln ligger ofta ute i kanterna och på en jakt eller ett prov är det retfullt om man missar just den fågeln.

Gå alltid med vinden emot dig, speciellt när det gäller den unga, oerfarna hunden. Chansen att hitta vilt är då som störst. Hunden får på så sätt upp sin näsa från marken (den ska ju inte spåra!), utan söket ska vara med högt huvud. Det är enda sättet att få hunden att utveckla ett korrekt sökbeteende och mönster. Naturligtvis kan man inte alltid under ett prov eller en jakt begära att få "rätt" vind, så därför måste man i ett senare skede träna både sidvind- och medvindssök.

Att lära hunden gå ut ordentligt kan kräva sina knep. Ett knep kan vara att man tar hjälp av en god kamrat som hunden känner väl. De flesta hundar har en "bra" sida, t ex är min hund bättre i högerslag än vänsterslag. Ta hjälp av din kamrat att locka ut hunden i den ena kanten, samtidigt som du med hela armen visar vad du vill. Spring fort över till andra sidan, och hunden får en naturlig dragning till den sidan. Hunden ska aldrig tillåtas att själv få chansen att välja hur långt (/kort) ut den ska gå. Du bestämmer! Använd nej-kommando, stoppsignal, visa ut den igen, ta hjälp av din kamrat och framför allt: ge dig inte!

En ung hund ska aldrig springa så länge att den kroknar och tappar fart och ork. Det ska upplevas som positivt. Den ska heller aldrig tillåtas att stanna upp och rota. En del påstår att om hunden kollar av en löpa och kommer att bli mer intresserad men detta leder bara till ett vanebeteende. Den hund som ideligen rotar kommer aldrig att finna vilt på ett korrekt sätt. Ett rotande leder oftast till en stöt på fasan eller hare och ståndet i den situationen infinner sig inte. Det mest exalterande i den situationen blir oftast en kraftig eftergång… Med en heshet som infinner sig hos hundföraren…

Fältet ska avsökas i hög galopp med högt huvud. Det ska vara fart och stil i ett korrekt sök. Hunden ska täcka hela terrängen och ingen mark får lämnas osökt. Oftast jagar man med två hundar, likaså släpps man parvis på prov.

Att släppa parvis är något man också måste träna. Jaktlusten ska ta överhand, hunden får inte tillåtas att vare sig leka eller gruffa med sin partner. Likaså ska den klara av en konkurrenssituation. Den ska inte behöva springa ifatt sin partner bara för att vara först, likaså måste den kunna respektera partnerns fågelkontakter. Inkallning och/eller stoppsignal som fungerar är ett måste!

Kovändning, vad är det och vad har det för konsekvenser?
En kovändning är när hunden vänder i en kant åt fel håll. Går du med näsan mot vinden ska hunden vända upp mot vinden. Vänder den fel, d v s neråt mot dig, kovänder den. Den kommer troligtvis inte att känna fågeln i kanten, kanske till och med stöter upp den i nästa slag. Hunden tappar dessutom mark och marken lämnas då oavsökt, vilket inte alls är bra! Därför ska hunden alltid vända åt rätt håll. Beröm därför alltid när hunden vänder åt rätt håll! När den vänder fel, nej, försök stoppa den, åter försöka skicka ut den mot kanten, spring med och förhoppningsvis förstår hunden. Senare, efter mycket träning och när hunden blivit jaktklok, kommer den sällan att kovända.

Skott - att fälla vilt.
Detta är målet med all fältträning. Skotträningen i sig tar vi inte upp här. En del hundar blir väldigt exalterade just i skottögonblicket, de vet att det är nå´t på gång. Ge dem en chans att sansa sig lite innan de skickas på apporten. Risken för rapphönspaté blir mindre då.

SUCH SJCH Scuba´s Barfüssige Barbara.

Känslan när ens hund fattar stånd, har en frejdig och rungande avance, man får stopp på henne och äntligen; alla pusselbitarna faller på plats. Nu ska hunden belönas för en bra prestation! Förhoppningsvis träffar man fågeln och hunden får på kommando apportera.

Efter utfört fågelarbete kan man kosta på sig att ta en paus. Vätska upp hunden, ta en kopp kaffe och pusta ut. Kanske har man letat länge efter den fågeln. Dagen är lång, man kan fortsätta jakten efter att ha pysslat om sin grå som varit så duktig!

Kan tillägga att vi aldrig fäller vilt för våra hundar om de inte skött sig utmärkt. Söket måste vara bra, den får inte tjuvresa eller ha en eftergång. Varför belöna hunden med varmt vilt om den misskött sig?

Att föra hund…
…är lite av en konstart i sig. Det är få hundförare som verkligen behärskar det! Det handlar om att vara "ett" med hunden, man har kontakt men ändå arbetar hunden självständigt. Fullständig ömsesidig tillit.

Hunden ska föras med minimala hjälper; kanske en vissling då och då, ett litet handtecken. Hunden ska självständigt utföra sitt arbete åt dig - ni ska vara ett team! Det handlar om att man ska kunna läsa sin hund, veta när det är något på gång, veta om den står för en löpa eller tryckande vilt. Det handlar om att kunna förutse situationer.

När man kommit såhär långt i sin hundträning, ja då är det bara att gratulera!

Prov - Jakt
När du och din hund är färdiga är det dags! Absolut inte förr!

Använd inte provet som ett träningstillfälle. Har hört och sett en del hundförare som startar sina hundar på prov för att det oftast är i de bästa markerna som prov anordnas och man tar det som "en bra träning". Detta är inte syftet med prov!

Vid prov provas hunden på dess olika förmågor i att bl a finna vilt, sökmönster, stånd mm. Varför starta på ett prov om man inte ens vet om hunden står för vilt? Detta kan mycket väl resultera i att den egna hunden förstör för en annan! Då blir man raskt impopulär. Oftast visar sig detta i fågelsituationer, man kanske har gått tomt en hel dag och så äntligen… Jaha, vad skådar vi där? Parkompisen i högsta weimaranerväxel utan någon som helst respekt för vilt, jättestöt och hela kullen på 10-12 rapphöns i luften! Attans! Så hade vi kanske ingen mer fågel den dagen. Kul att man reste 40 mil för ingenting! Tack för det!

Det förekommer också att hundar som inte tidigare har erfarenhet av fältarbete startas. Är inte detta lite ojust? Egenskapssiffrorna för den hundens eventuella prestationer lär ju inte ligga på topp. Och hur kommer den att reagera i en "skarp" situation om den skulle råka snubbla över en fågel? Är den van vid skott? Är den van vid förarens fumliga beteende vid nervositet i en okänd situation? Med mera…

Vill man skaffa sig personlig erfarenhet från prov, angående hur man får och inte får agera som förare, kan man lämpligen bevista ett prov utan hund. Oftast får man som publik chansen att se allt live på nära håll och får höra domarens kommentarer till de olika situationerna. Då är man betydligt mer förberedd när man själv ska starta på prov.

Efter en hyfsad dag på fjället.
Nicke med "Babben" och "Asti".

Naturligtvis är alla barn i början och någon gång ska vara den första. Även den mest rutinerade förare/hund kan ha en dålig dag, i jakt och på prov vet man att ingen situation är den andra lik, viltet går ju inte att dressera! Men - för din skull och för din hund - många misstag går att förhindra redan innan de uppstår. Därför bör du och din hund vara väl förberedda, ni har ju tränat så mycket, på alla eventuella situationer. Först då ska man starta på prov eller börja jaga.

Du tävlar väl inte lydnad utan att din hund kan platsliggning och fritt följ?!

Problemlösning…
…är ett kapitel som kan göras långt. En sak som är säker är i alla fall att om hunden gör fel, så är det aldrig hundens fel utan ditt. Gå tillbaka ett par steg i träningen eller börja om. Kanske gick det väl fort i början, kanske slarvade du lite, gjorde fel av okunskap eller trodde att din hund var färdig. Det kommer alltid bakslag, även på rutinerade hundar. Det är aldrig fel att gå tillbaka i träningen, om inte annat så för att motivera hunden.

Det är tillräckligt svårt att skriva om hur fältträningen går till, ännu svårare är det att skriva om problemlösningen. Varje situation på fältet är unik; väder, vind, viltsituation, hundens erfarenheter, föraren erfarenheter, allt spelar roll! Ibland måste man se och uppleva en situation för att förstå den. Därför skriver vi inte mer om problemlösning här.

Vi hoppas att dessa rader kan inspirera till träning eller att man kanske får ett nytt sätt att se på sin egen träning.

För visst är weimaranern en jakthund - det är odiskutabelt. När den är i sitt rätta element trivs den som bäst. Kapaciteten och förutsättningarna för ett lyckat resultat finns, det gäller att förvalta det på bästa sätt. Det är du som förare som påverkar din hund och resultaten i er träning - du får den hund du förtjänar. Lycka till med din hund!

Anci & Nicke