Scuba´s Kennel, Weimaraner

"Vivi-Mårten", 20 augusti 2007.

Dethär är berättelsen om den vitkindade gåsen jag kallade Vivi-Mårten...

Det var en solig förmiddag på vår lilla gata. Vi höll på med vårt bygge och min kära make pratade med grannen lite längre ner på gatan. Där gick - jo - en gås! Världsvant spankulerade den omkring! Enligt uppgift hade den varit där en stund. Nyfiken som man är, gick man väl dit och ville se närmare på den. Den verkade ganska tam, ville inte att man skulle klappa den men den drogs till människor i alla fall. Vi spekulerade i hur det kunde komma sig att den var just där... Var det något fel på den, kunde den flyga? Hur som helst, vi kunde ju inte stå där hela dagen utan gick hemåt. Då följde väl gåsen efter! Oj oj! Kanske inte bästa stället att följa med till om man är gås, med tanke på de tre grå...

Den verkade lite törstig, så jag tog ut en av hundarnas vattenskålar med lite vatten. Jodå, det verkade gå hem. Jag gick in i vår trädgård för att avsluta mitt morgonkaffe som fortfarande väntade på mig. Då kom väl gåsen efter, den flög över muren! Hundarna i köket fick väl syn på den genom köksfönstret. Gissa om de blev helt tokiga! Tur man har rejäla fönster som håller!

Där satt jag, i morgonsolen, sörplande på mitt kaffe och framför mig hade jag gåsen. Jag tog några bilder med min mobil och messade lite "käckt" till några goda vänner att: "Just nu i vår trädgård..."
Ett och annat svar fick jag. Bland annat från en kollega som var på "team-bildning" på Kolmården som minsann inte kunde vara sämre hon, utan sände mig en bild på lejonen hon just såg...

Ett annat svar var från en annan god vän: "Ladda för böveln!"
Jag svarade: "Den har valt absolut byns sämsta ställe att vara på!"
Kompisen: "Skjut!"
Jag: "Nej, den följer mig vart jag än går och just nu leker den trimmer."
Svar: "SKJUT!"
Jag: "Nej, nu fikar vi ihop. Tror du den gillar nektariner?"
Kompisen: "Men SKJUT då!"
Jag: "Nix, den verkar sympatisk."
Man kan ju inte bara skjuta en bekant man fikat med, lika lite som jag skulle kunnat kalla det skyddsjakt... Och inte heller skulle vi kunnat fira Mårten Gås med kompisen som huvudrätt!?

Gåsen förföljde mig som en liten hundvalp, den hade fullkomligt adopterat mig. Anledningen till att jag kallade den Vivi-Mårten var att den lät som "vi-vi-vi-vi-vi-vi" och Mårten just för att det var en gås.
Vi satt där i solen, Vivi-Mårten och jag. Jag drack kaffe och åt nektariner. Vivi-Mårten drack vatten ur fågelbadet och nopprade nytt fint gräs. Emellanåt lade den sig vid mina fötter. Vilade en liten stund. Sedan var det dax för mer vatten och mer gräs och så sket den ner hela stenläggningen. Den fick jag spola av flera gånger med vattenslangen. Herrejissus vad gäss skiter! Mest hela tiden!

Sådär kunde vi ju inte ha det. Vad skulle vi ta oss till med gåsen?
Min man föreslog att jag skulle ta upp Vivi-Mårten på fälten bakom vårt hus och visa den, sedan försöka springa ifrån den i ett obevakat ögonblick. Bra idé!
Jag gick först och Vivi-Mårten vaggade efter. Vi passerade några grannars hus (tack och lov var de inte hemma, det måste ha sett väldigt larvigt ut!) och kom fram till den första stenmuren. Där tog det stopp. Kom nu Vivi! Vivi-Mårten tittade på mig, ruskade lite på sig och till slut kom den över. En härlig klöveräng. Där tänkte jag att Vivi nu kunde börja noppra lite gräs och sedan skulle jag sakta kunna smyga lite baklänges... Det gick inte alls! Vi-vi-vi-vi-vi-vi! Någon bekant liten "person" kom genast vaggande i en ruskig hastighet. Hm, tänkte jag, jag går upp på sädesfälten längre bort.

Vivi-Mårten och jag tog en rask promenad längs den gamla järnvägsvallen. Solen sken, fåglarna kvittade och det luktade minsann lite höst i vinden! Härligt! Framför oss var den enorma gyllengula stubben, den såg härligt inbjudande ut! Vivi såg sig omkring. Jag sa åt den att "Nu måste du hitta dina kompisar, bli kvar här nu." Vivi började plocka lite i stubben. Gick några steg, plockade lite till... Sakta började jag backa lite diskret, för att sedan befinna mig på avstånd från Vivi och sedan sprang jag! Bort från Vivi och gjorde ett försök att gömma mig. Precis när jag vänder mig om hör jag vingslag ovanför mig. Det var Vivi. Vivi tvärnitade och ställde sig framför mig på vägen, ungefär som en bordercollie vallar får, och det var precis som Vivi sa: "Och vart tror du att du är på väg, då???"
Tre gånger försökte jag finta bort Vivi men utan framgång. Flygförmågan var det definitivt inget fel på! Jag gav upp och började gå hem igen - med Vivi vaggandes två meter bakom mig... Heeeela vägen hem igen! Gaaaah!

Väl hemma förföljde Vivi mig överallt. Kollade vad jag gjorde, hundarna var gaaalna i köksfönstret, för att inte tala om hur galna de blev när Vivi var på väg in genom dörren!!! Vivi var så tam att jag till och med fick klappa henne, ingen annan än jag kom så nära. Det var då jag beslutade mig för att sätta mig själv i husarrest.

Jag var inne ett par timmar. Varje gång jag kikade ut var Vivi där. Plockade lite i gräset, drack vatten eller vilade i solen. Efter ytterligare någon timme hördes väsen utanför. Grannens katt kom och skulle "leka" med Vivi. Det var mindre populärt, och sedan dess har ingen sett Vivi-Mårten!

Morgonen efter flög sju vitkindade över vårt hus. Jag kikade upp och hörde deras lockrop. Jag tror det var Vivi-Mårten som tackade för fikat och begav sig söderut. Eller, jag hoppas det i alla fall!