Vår målsättning är att alltid avla på sunda och högt meriterade hundar. Vi anser att en weimaraner ska kunna fungera som en familjemedlem, vara vacker och kunna jaga.

”Det enda du inte kan göra med en weimaraner är ingenting…”

”What we do in life, echoes in eternity.”

Våra tankar om avel

Avelsbasen för weimaraner, som är en numerärt liten ras, är inte stor. Idag finns dock möjligheter: gränserna står i princip öppna, under förutsättning att man har sina hundar rabiesvaccinerade, eller kan man importera sperma. Vi är i stort behov av genetisk bredd och variation inom vår ras för att inte alla individer ska komma att bli släkt med alla. Därmed inte sagt att alla hundar ska användas i avel! Långt ifrån alla hundar är lämpliga och saknar förutsättningar för detta.

Det finns, enligt oss, flera förutsättningar för att överhuvudtaget en individ ska användas i avel:
Sundhet: HD-fri är ett krav, armbågarna får gärna vara röntgade ua (dock inget krav). Naturligtvis fri från epilepsi, entropion, ektropion, hud- och magproblem, bettfel m fl sjukdomar/missbildningar.
Mentalitet: En glad och frimodig individ.
Exteriör: Hunden ska uppfylla kriterierna för specifik rasstandard; den ska se ut som en weimaraner!
Arbetssätt: Den ska ha bevisat sin förmåga att kunna jaga på ett för weimaranern typiskt sätt.
En tik/hane bör m a o inte gå i avel förrän man bevisat att hon/han är frisk, både i kropp och huvud och först efter höga meriter på jaktprov och utställning. Mentaliteten avgör också hur tiken kan komma att bli som mamma. Kullsyskon till avelsdjuret samt kullsyskon till föräldrarna spelar stor roll också. De ska ju också vara friska och inte avvika från standard. Ett avelsdjur skall passa in i rasstandarden både när det gäller den exteriöra och jaktliga biten.

Därför är det så viktigt för oss att meritera våra hundar! Att få ett skriftligt objektivt och opartiskt bevis på att de är just så här! Man kan skryta om sina hundar, tala om hur otroligt duktiga, vackra och trevliga de är, men vi anser att om man inte har papper på detta, så är alla ord utan värde. Varför inte bevisa allt detta? Som valpköpare är det ens enda garanti för att föräldrarna till ens efterlängtade valp verkligen fyller kraven för hur en weimaraner skall vara! Det är det minsta man kan begära. Priset för en valp med dåliga anlag är lika högt som för en valp med goda anlag och som bekant kostar försäkring och foder lika mycket, oavsett hund.

Det är lätt att bli ”kennelblind”, d v s man ser inte fel på sina egna hundar och avkommor. Man tror att allt är jättebra! Däremot är alla andras hundar fel…
Det gäller att inte bli kennelblind. Man måste kunna se fel på sina hundar. Varför? En anledning är att man måste kunna hitta felen för att kunna eliminera och undvika dessa i planerade parningar. Annars kan man ju aldrig komma framåt. Man har inte råd att se genom fingrarna med avelsdjur, det straffar sig alltid! Man kan inte skylla allt på otur, olyckor och konstiga tillfälligheter typ ”Den råkade ut för en grej när den var liten och det liksom hänger i…”

Ålder är en faktor vi värderar högt. Vi menar här avelsdjurens föräldrar, deras kullsyskon och längre bak i stamtavlan. Lever de än, eller hur gamla blev de? Dog de av ”naturliga” orsaker eller fick man ta bort dem i förtid? Varför? Därmed inte sagt att en hund får bli för gammal, men den måste ha levt ett friskt och sunt liv och uppnått en aktningsvärd ålder utan större krämpor. Detta är något som valpköpare uppskattar! De köper ju inte en hund som de kan ha 3-5 år för att sedan tvingas ta bort den p g a någon mystisk åkomma, de vill ju ha en hund hela livet!

Ärlighet är viktigt! Både mot sig själv och sina valpköpare. Man måste kunna vara ärlig och fråga sig t ex: Är denna hund verkligen bra? Kommer dessa att fylla kraven för mina mål? Vi vill gärna se vad de nya små stjärnorna har att komma med, en avkommebedömning. Blev detta bra? Vad blev fel, och vad ska jag bättra på i nästa kombination?

Även om våra hundar i första hand är familjemedlemmar, så betyder jakten en stor del. Vi använder våra hundar till praktisk jakt, såsom rapphöns, fasan, eftersök på rådjur, andjakt, tjäder, orre och ripa. OCH mycket mer: utställning, lydnad, drag… Detta är ingenting vi skäms över, tvärtom, vi är glada att våra hundar är mångsidiga!

Dual purpose – ett begrepp inom hundvärlden. Skönhet och och jaktduglighet går hand i hand. Det går att kombinera dessa begrepp. Varför skulle man inte? Bara för att en hund är vacker behöver den inte vara dum och jaktoduglig och vice versa. En hund som bevisligen gång efter annan t ex gått till pris på jaktprov kan ju inte vara ohanterbar, den är ju både lydig och dresserbar. Varför tumma på kvalitet?

Vårt mål är INTE att avla för ren produktion av valpar enbart för säljandets skull, det anser vi vara mycket oseriöst. Vi försöker hålla våra tikar fräscha och inte ta alltför många kullar. Om de nu överhuvudtaget ska gå i avel… Vi har ju dem i första hand som kompisar och jakthundar.

En tik/hane bör inte debutera alltför tidigt i avel. Först när hunden blivit åtminstone ca 3 år, har man förhoppningsvis sett om den eller kullsyskon blivit drabbade av sjukdomar. Den måste vara fysiskt och psykiskt mogen att kunna ta hand om sina valpar. Det gäller ju att sedan inte ta kullar alltför tätt på tiken, man måste ju hinna utvärdera resultatet och tiken måste få en välbehövlig viloperiod. Detsamma gäller för hanar: att utvärdera avelsresultatet! Detta innebär i sin tur att en tik inte har så många kullar under sitt liv. Å andra sidan går det hand i hand med filosofin om sund användning av avelsdjur, man underminerar s k matadoravel (överanvändning):
En hane (eller tik) bör inte producera mer än 5% av valparna i sin generation. Detta motsvarar 25% av antalet valpar som registreras på ett år. För vår del med weimaraner (med 2004 års registrering) skulle detta innebära totalt 24 stycken valpar!

När det gäller åsikter om linjeavel eller utavel, utesluter inte det ena det andra, det ena är inte mer rätt än det andra.
Linjeavel är ett sätt att tillvarata goda egenskaper, men det förutsätter en hel del: avelsdjuren och deras kullsyskon måste vara helt felfria, tillika deras föräldrar och deras kullsyskon. Det tar ett antal år att samla all nödvändig information för att våga sig på linjeavel, men har man väl alla korten på hand, vet man med all största sannolikhet vad man håller på med. Kortfattat kan man säga att man dubblar på både bra och dåliga egenskaper, ett risktagande man får på köpet.
Utavel är i sig ett lika stort risktagande, med kanske många gånger ”suddiga” stamtavlor och ett mycket omfattande detektivarbete innan man är nöjd. Utavel är nödvändigt när avelsbasen är alltför snäv, då har man inget annat alternativ. Det tillför alltid nya linjer men man måste också vara medveten om att dessa två sammanförda linjer inte alltid passar tillsammans.

Vi har valt att enbart försöka göra så intressanta kombinationer som möjligt, där man ser till både hane och tik. Kommer avkomman att kunna tillföra weimaranerstammen något? Duger den mentalt, exteriört och jaktligt? Är det en individ jag vill bygga vidare på och ha med i mitt avelsprogram? Etc… Avelsdjuren, både hane och tik, måste passa varandra och komplettera varandra i mindre brister. Alla bra hundar har fel. Den perfekta hunden finns inte!!! En grundtanke finns dock: AVKOMMAN SKALL BLI BÄTTRE ÄN FÖRÄLDRADJUREN. Denna grundtanke måste vara målet.

Avelsarbete är inte okomplicerat. Det handlar om levande individer som alla i sig är unika. Mycket kan gå fel och man kan ibland skylla på olycksfall i arbetet. Väljer man att med kritiska och selektiva ögon se på sina hundar, har man dock kommit en bit på väg…